Efter kvällens hoppträning med Campari så vet jag inte riktigt hur det känns. På ett sätt så känner jag mig stolt och på ett annat lite feg. Anledningen till att jag var lite feg ikväll är för att jag är rädd för att flyga av. Samtidigt så känner jag mig modig som övervann rädslan mot alla odds. Men den fanns där på något vis hela tiden. Fast de sista rundorna jag red var jag faktiskt väldigt nöjd med honom.
Av de stoppen han gjorde så tar jag bara på mig ett av dem. Det var när jag skulle hoppa på en linje med räcke till oxer. Vi hade fått en distans vi skulle rida på. Men jag brydde mig inte så mycket om den. Just för att jag kände huvudsaken är ju i alla fall att Campari hoppade. Över räcket så hoppade han faktiskt väldigt bra. Sen ner mot oxern så blev jag helt blockad i huvudet. Vilket resulterade i att jag stannade honom. Så det var enda gången jag inte blev arg på honom.
Egentligen så tror jag inte man ska vara så osäker på honom. För det är just då han passar på att stanna. Fast när han väl hoppade så blev jag riktigt nöjd med honom. Är på något vis stolt över mig att jag ändå hoppade så pass mycket och lite högre den här gången. Förra veckan var inte alls rolig. Då var det allt från vattenmatta till vågplank. Det som vi inte hade inne var muren. Men känner mig modig inombords som ändå hoppar honom.