Efter mycket funderande fram och tillbaka så har jag nu bestämt mig. Jag kommer att göra min sista hopptävling borta i Ronneby den 17 november. Sen efter den tävlingen kommer jag inte tävla mer i hoppning. Rädslan har tagit över hand och jag känner att det vär inte roligt längre att tävla som jag en gång gjorde.

Kommer nog aldrig att nå dit där jag har varit. När jag var som bäst (enligt mig själv) så stämde allt och jag tyckte det var roligt att tävla och träna hoppning. Men nu när jag rider så känns det som att det alltid finns ett uns av rädsla bakom. Så det är därför jag är så rädd för att hoppa nu mera. Fast jag känner som så att jag kommer bara lägga ner hopptävlandet på obestämd tid och fortsätta träna.Sista tävlingen i hoppning gör jag i Ronneby med Karlskronas ridskoleserie lag. Hoppas verkligen då på att det går bra för mig individuellt i alla fall.

Hoppas verkligen på att jag en dag ska kunna göra en comeback på hoppbanorna och slå till med dunder och brak. Kanske är just det att jag behöver ta en paus från tävlandet i hoppning och bara satsa på dressyren. Nu när jag känner att det går så bra som det gör. Har ridit ett LA program dock inte på tävling. Fast bara det är ju en vinst i sig för min del. För nu vet jag verkligen att jag har kapacitet för att satsa på att bli en bättre dressyr ryttare. Kommer antagligen i helgen att rida en tävling på hemma plan. Då hoppas jag att jag kan vara uppe och slå mitt person bästa. dock hänger det helt och hållet på min och hästens dags form. Med lite tur så kanske vi kan slå oss in på ett bra resultat. 

Ärligt talat så vet jag inte längre vad jag ska tycka och tänka längre. Vill så gärna att hela mitt liv ska flyta på som det en gång har gjort. Men det är så svårt att få det till var det en gång var. Just nu så gäller det att bara tänka positivt och se ljus på saker även om det inte är lätt alla gånger. Det sägs ju att efter regn kommer det solsken igen. Jag bara undrar när solskenet ska komma tillbaka till mig. Det är säkert nämare än vad jag tror just nu och kommer när jag minst anar det.

Kärleken den vet jag inte hur jag ska beskriva riktigt. Kanske i stil med den är svår att finna men när man finner den så består den. Har man blivit djupt sårad en gång av den så är man ett lätt byte för att bli det igen. Men jag hoppas i alla fall på att jag en dag ska finna den rätta killen och bli lika pigg och glad igen som jag en gång varit. Att en annan människa i ens liv kan göra en sån skillnad med en. Det är egentlighen helt ofattbart. Den skillnaden märks inte förrän man mist den man älskade då.

Nog om det. Jag gaskar upp mig och blickar framåt och hoppas på att det står en kille någonstans på min väg som förstår och respekterar mig för den jag är. Det hade jag varit innerligt tacksam för. Tvivlar på att det inte skulle stå någon där vid vägen och vilja ta mig in i sin famn.

 

Love is a powerful thing. But remember once you found it keep it tight to your heart. If it's menat to be that nice and sweet guy so be it.